Den där killen med det perfekta chokladbruna håret som alltid ligger precis på rätt plats men som ibland faller över de där ljusa, vassa ögonen som man inte kan låta bli att titta in i. Han som alltid ler & skrattar så att gluggen mellan framtänderna syns en aning, den som bara gör honom ännu mer perfekt. Som alltid får mig att skratta & som faktiskt tycker att jag är minst lika rolig. Som hör mig och faktiskt lyssnar, inte bara hör & nickar i takt med påhittat intresse utan verkligen lyssnar. Han som märker när något tynger utan att jag behöver säga något. Om nätterna när han säger att han älskar mig i sömnen & rullar runt för att skeda mig. Som blir genuint irriterad & rastlös, frusterad & grinig om vi inte får ses på för lång tid. Med sina smala armar som omfamnar mig & när han lägger sin skäggstubbiga haka mot mitt hår & andas långsamt & noga in. & när vi ligger tysta och tittar på film i mörkret och han vill diskutera vad han tyckte om & ogillade efteråt medan jag halvsov den sista halvtimmen. 

 

Kan ligga och fantisera om framtiden, vad vi vill göra, hur vi vill göra, vart vi ska göra. Kvällen innan vi skulle skiljas åt kändes som flera år, höll din hand, la mig mot din bröstkorg, där jag trivs så bra, du sa "alltid".

 

Lägger mig på den där punkten på din bröstkorg som jag alltid ligger på för att höra ditt hjärta slå om nätterna. & när jag sitter och smygtittar på dig när du inte vet & jag märker hur dina nyckelben som skimrar av fukten från mina läppar. & hur du är det enda som får mig att känna någonting över huvud taget. 

Men det är okej för det är precis så det ska kännas. 

Bara du.